alifeinboredom

Började svara på Joannas blogg men kände att jag lika gärna kunde skriva det här. Min relation till mat blev sämre när jag var typ 12. Jag har alltid varit jättesmal, jag var jätteunderviktigt i låg och mellanstadiet utan nån anledning. Sen kom problemen, jag vet inte hur de kom men jag började smygäta och hetsäta vilket gjorde att jag började skämmas och tycka mat var jobbigt. Men det lugnade ner sig och under högstadiet och gymnasiet gick jag upp i vikt. Inte jättemkt, jag vägde mellan 56 och 58 när jag tog studenten för snart 4 år sen. Sen flyttade jag hemifrån och började plugga på universitetet i en annan stad. Jag gick ganska fort ner till 48 kg genom att äta mindre, men utan nån direkt plan att banta.

Sakta gick jag upp till kanske 51 kg men när jag pluggade en termin i Canada 2007 så gick jag upp till 56 kg. Jag började hata min kropp och förra våren gick jag ner till ca 50 kg och där har jag liksom fastnat och inte orkat bry mig om att gå ner mer. Nu har jag åkt dit igen och nu har jag bestämt mig för att gå ner till 46 kg. Min relation till mat är inte jättedålig, men jag räknar konstant kalorier och får dåligt samvete om jag äter för mkt. Just nu känner jag mig beredd att göra nästan vad som helst för att gå ner i vikt. Ibland tycker jag om min kropp och inser att jag faktiskt inte alls är tjock, men oftast ser jag bara fettvalkar i spegeln och jag vill inte ha det så längre. Vet inte varför jag siktar på 46 kg heller eg. Jag vägde ju 48 kg förut, men känner att jag vill väga mindre än det. Förhoppningsvis är jag nöjd när jag når 46 och lyckas stanna där.

Så där var min historia. Har inte berättat den för någon, ingen vet att jag har problem överhuvudtaget så det känns skönt att kunna skriva av sig till folk som faktiskt förstår.